karincollin

ja, kombinationen för mkt tid över att tänka och för mkt tid över att blogga är inte bra.
för mkt hamnar i skrift.

tänkte bara säga att jag börjar tro att det aldrig mer blir som den första, stora kärleken.
känslan av värme som bara väller upp i bröstet,  ögonen som blir blanka av lycka och oändlig, gränslös kärlek.
sådär så man blir rädd för själva känslan.
-hur långt är jag eg villig att gå för den här personen?
mitt svar var iaf heeeela vägen, till altaret eller till världens ände.
att känna att man kan göra vad som helst för en annan människa.
att känna att man kan dö för en annan människa.

och att känna hur det känns när känslorna inte längre är besvarade.

jag är bitter, ja.
jag vill ha känslan tillbaka och just nu känns det som en omöjlighet.

att vara otrevlig och elak känns bra för stunden, men jag vet att jag kommer att ångra det så sjukt mkt sen.
det känns faktiskt bättre att inte förlora en människa helt, även om det kan vara jobbigt att se ngn gå vidare och själv bli ensam kvar.

jag vet att det inte var meningen att det skulle vara vi, det är inte oss jag vill tillbaka till, det är känslan.

kan det växa fram?
jag avfärdar fina människor på löpande band för att känslan inte infinner sig direkt.
är det fel?
jag kanske ska sänka mina krav?



nej.
jag vill ha känslan tillbaka.

GE MIG DEN!

"trevlig 18åring, vältränad med bra betyg, söker DIG som gillar långa skogspromenader och mysiga hemmakvällar"

0706089355
[email protected]